Tillbaka till texter


Helena Mutanen  White Remains Konsthallen / Hamnmagasinet Varberg

18 april-17 maj 2009   Text: Björn Gunnarsson

I den mångsekelgamla föreställningen om transformationen möts den gotiska skräckromatiken (tänk: Frankenstein) och den moderna genteknologin. Föreställningarna om den alternerade naturen inbegriper både vetenskap och fantasi, både populärkultur och filosofi. Helena Mutanen tar avstamp i naturen, i material och former, men förändrar den till konst. Det är inget märkvärdigt med det. Själva idén om konsten är ju just konstfärdigheten, det vill säga att med modifierande teknik och skicklighet förändra eller förädla naturen. Men här finns också en stark tillsats av idéhistoria: föreställningen om att det monstruösa är en varning till människan att inte ingripa i eller manipulera Guds skapelse. Och framför allt inte utmana döden. Helena Mutanens föremål kan erinra om medeltidens och barockens memento mori-konst, och om samtida, dödsflörtande subkulturer som goth, punk och emo. Att Mutanen har inspirerats av skräckfilmsregissören David Cronenberg är ingen tillfällighet. Hos honom finns samma förvandlingar mellan maskin och människa, teknologiskt och organiskt. I den installation, White remains (Vita återstoder, eller Vitt återstår) som visas på Konsthallen Hamnmagasinet, kan de vitmålade trädstammarna påminna om benknotor.

Larverna i vax kan förstås påminna om likmaskar. Men samtidigt har verket vidare, mera mångtydiga associationsbanor. Här finns både en direkt upplevelse, och något för eftertanken att bearbeta. Allt som påminner om döden påminner också om livet, om att värdesätta livet eftersom det är så tidsbestämt. Arv och miljö avgör tillsammans hur vi formas, och det är just detta ”tillsammans” som Mutanen uttrycker med sina sammanfogningar. Hjärnvindlingar som väggmedaljonger, vilka bildar spår som om någon gjort avtryck att följa eller ta varning av. En serie nycklar vridna som en DNA-spiral eller en deformerad ryggrad ger samma känsla av tecken till betraktaren att uttolka. DNA är ju koden för arten, nyckeln till identiteten om man så vill, men samtidigt evolutionens föränderliga kärna: det är genom genetiska förändringar som något nytt kan uppstå. Verken är språklighet och konkreta material som sammansmälter till ett mycket personligt uttryck. Överallt återkommer korskopplingarna mellan natur och bioteknologiska variationer. Verken är som objekt i ett kuriosakabinett men har samtidigt ett drag av svart humor, vilket borde tilltala en ung publik. Mutanen ger sin konst en helt personlig kontext, som också säger något om livssyn och personlig

historia: den dubbla identiteten som svensk och finsk, ursprunget som något föränderligt och ständigt ifrågasatt. Helena Mutanen är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm, och har ställt ut på en lång rad renommerade gallerier i hela Sverige.